Valpbitning Dixi hade en mycket besvärlig valpbitning. Vi kallar det "extrem valpbitning", eftersom det inte verkade handla om gammal vanlig normal valpbitning med sylvassa tänder, utan här handlade det om riktig satstagning, höga hopp upp mot oss och riktigt hårda hugg och grepp mot armar, midjan, knän och ansiktet. Det var något extremt som är svårt att beskriva i ord. Vi vill gärna dela med oss av våra erfarenheter till dig som också har problem med extrem valpbitning. Hör gärna av dig och berätta om dina erfarenheter. Jag vill betona att Dixi:s bitbeteende som beskrivs här nedan nu är borta. Hon är en fantastiskt kontakttagande och bra hund. Sannolikt uttryckte hon bara sin glädje och kontakttagande med sitt ihärdiga bitande på oss. Det finns hopp och det går upp och ned - även om det kan kännas hopplöst vissa dagar. Försök att utveckla bitningen till något positivt. Utveckla en bra kontakt och bra relation istället för att fya det för mycket. Ta inte bort all bitning på en gång. Och du kanske inte skall ta bort all bitning över huvud taget. Låt valpen få suga på fingrarna eller småbita på samma sätt som de gör när de kliar eller ansar varandras pälsar. Det ÄR svårt i början - speciellt då valpen inte ens vet vad "nej" betyder. Utfall mot ansiktet Från första stund började vi arbeta med att över huvud taget kunna klappa och kela med Dixi. Så fort vi böjde oss ned lite eller satte oss på golvet blev det utfall mot ansiktet direkt. Att låta henne träffa barn skulle ha varit direkt farligt med tanke på de snabba utfallen mot ansiktet och "klipp" i tänderna mitt framför näsan så att det slog som krokodilkäkar. Utfallen mot ansiktet eller huvudet är inte så trevliga och kommer lite då och då när man minst anar det. Det är just av denna anledning som vi avvaktade med att låta henne träffa barn. Rätt vad det är kan man få ett par tänder i bakhuvudet eller ett hugg mot ansiktet. Barn är ju inte så långa och tåliga som vi. Deras huvud kan vara i höjd med vår midja, eller i samma höjd som vårt huvud är då vi sitter ned. Ett exempel är då Dixi upptäcker att man sitter ned. Hon sätter då full fart som ett skott mot en och är jätteglad. Men när hon är nästan framme i full galopp hoppar hon upp mot ansiktet och "klipper till". Eftersom vi är beredda på detta så hinner vi reagera och det blir bara ett hugg i luften framför näsan (men ibörjan blev jag blivit biten i näsan då jag inte hann reagera tillräckligt snabb). Sker detta inomhus där avstånden är kortare kan det gå på ett par sekunder, och man måste därför vara på alerten och beredd för att hinna reagera. För att ta ett annat exempel från när Dixi var ca 11 veckor och vi lyckats fått ned valpbitningen till en mer, vad vi tycker "normal" bitnivå, satt jag framför henne på golvet. Hon var då helt lugn och hade fått en godbit som hon satt och smaskade i sig. Allt var frid och fröjd. På mindre än en sekund hade jag rätt vad det var hennes övre framtänder mitt emellan mina ögon och hennes nedre tänder i min haka. Eftersom vi hade arbetat mycket med hennes bitande och utfall så länge så är man alltid beredd på att detta kan inträffa. Därför hinner man reagera fort. Dixi:s utfall mot ansiktet är ju naturligtvis "bara" hennes sätt att uttrycka sig när hon blivit överlycklig och glad. Betten mot ansiktet beror inte på att valpen är aggressiv och vill skadas! Det blir bara "för mycket" glatt eller "för hårt" kontakttagande. Då hunden blivit vuxnare övergår sannolikt detta till slickningar i ansiktet istället. Det gjorde det för Dixi. Ihärdigt bitande Från morgon till kväll pågick bitbeteendet, mer eller mindre. Höjdpukterna var då hon blev helt "stirrig". Det kunde börja när som helst, ute som inne, och pågå under cirka en timmes tid. Hon var då endast fokuserad vid att hoppa upp och bitas. Höjde man rösten eller tog tag hårdare, stressade hon upp ännu mer och det blev bara värre. Man kunde till exempel ta tag i henne och slänga iväg henne på golvet. Då tittade hon upp lite förvånat, ruskade av sig chocken och satte igång ännu mer upphetsad än förut. Och hoppen var höga. Hon kunde hoppa upp och bitas i midjan. (En gång fick hon tag i min bröstvårta...ja, alla mammor som har ammat vet nog vad det kan innebära). Ute hände det ibland att hon hoppade upp bakifrån och satte tänderna vid skuldrorna. Att ligga ned på golvet var uteslutet och så fort man satte sig ned blev hon uppstressad och "attackerna" mot ansiktet satte igång. Det gick helt enkelt inte att ens klappa henne. Att klappa henne innebär ju antingen att man böjer sig ned, eller att man sätter sig ned vilket stressade upp och "triggade" beteendet. Handen i sig stressade upp. Dixi:s bett var hårda och kraftiga. Förutom de vanliga bit- och rivmärkena i huden efter de sylvassa tänderna, så blev det också stora blåmärken efter bettens styrka. Mina armar var rejält uppsvällda från armbågen och nedåt. De var blåa och stora och hade djupa röda revor som jag trodde aldrig skulle försvinna. Det var också en anledning till att vi väntade med att låta henne träffa barn. Ett litet barnfinger hade knappast passat bra i hennes mun. Men Dixi gjorde ju inte så här för att vara elak! Bitning är utforskande och kontakt Att valpar bits är helt normalt. De utforskar världen med nosen och tänderna och det kliar i mjölktänderna. Därför bits den. Inte för att den är elak eller för att den vill skada andra, även om man ibland kan tro att valpen är riktigt elak och dum. Innan vi får hem valpen leker den med sina kullsyskon, mamman och kanske även pappan. De biter och drar i varandra och har ingen aning om hur vassa deras valptänder är eller hur ont det gör i de andra valparna eller på mamman. Valparna lär sig så småningom hur hårt de kan bita och leka genom att syskonen skriker till och drar sig undan då det gör för ont. De vill helt enkelt inte leka med den som biter dem för hårt. Och den som biter för hårt vill ju naturligtvis inte bli lämnad ensam utan vill leka och biter därför lite lösare nästa gång. På så vis minskas styrkan i bettet succesivt med tiden. Tålamod Tikarna har normalt enormt tålamod med sina valpar. De blir också bitna och klösta. Ibland räcker det att de tittar bort, flyttar på sig, eller morrar till för att valparna skall sluta. Men ibland kan valparna vara så ihärdiga och besvärliga att tålamodet tar slut och de vuxna måste ta i med hårdhanskarna och klipper till dem ordentligt över nosen. Valpen vet inte att det gör ont Vi människor tål inte alls lika mycket som våra kära små hundvänner. Sätter valpen sina sylvassa tänder på ovansidan av våra fötter eller i näsvingarna så gör det jätteont på oss, trots att valpen kanske inte ens bet, utan bara nuddade oss. När Dixi "attackerade" oss kändes det som om någon stod med fem sex majskolvsbestick (de där små gula med två jättevassa små piggar att sätta i vardera sida om majskolvarna) och stack och stack och högg och högg i oss överallt, från fötterna till magen, armar och händer, hela tiden. Och ibland sattes en pigg in djupare i skinnet på armen och drogs nedåt så att det blev långa revor i skinnet...aj aj aj. Att det gör ont på oss vet ju förstås inte valpen. Dixi blev bara mer hysterisk och stressad ju mer vi skrek, gick omkring, tog tag i henne och allt vad vi gjorde. Träna Närhet och kelning Vi insåg första dagen att det vi måste göra var att träna närhet och kelning. Det passade vi på att träna när vi åkte bil. I bilen blev hon åksjuk och hon tyckte det var lite otäckt och sökte själv tröst. Hon gnydde och smög sig upp i knät och slickade i mungiporna. Vi kunde även tränade kelning då hon sov och var riktigt riktigt trött. Då kunde vi sätta oss ned vid henne och klappa lugnt och sedan sakta lägga oss ned. När hon väl slappnade av lade hon sig på rygg och verkligen njöt av att bli kliad på maged och "kelad" och hon slickade oss och var helgo. Metoder för att träna valpbitning Det finns ett antal olika metoder för att bli av med valpbitning, och vi har provat de flesta (känner du till fler metoder? Maila mig och berätta om den isåfall så kan jag lägga till den här). Även om de flesta metoderna här inte funkade så bra på Dixi, så hoppas jag att de kan hjälpa någon där ute som också har problem med valpbitning. Ättika: Det första vi gjorde var att kleta in byxben och händer i ättika. "Man kan ju inte rå för om man råkar smaka lite illa". Detta funkade inte så vidare bra på Dixi. När hon var helt uppstressad och helstirrig så struntade hon fullständigt i om vi smakade illa eller ej. Men, det är möjligt att metoden fungerar utmärkt på andra valpar. Att tänka på är att ättikan dunstar efter ett tag. Skall man använda denna metod måste man ha ättiksflaskan med hela tiden och kleta in sig på nytt med jämna mellanrum. Man kan ju även tänka sig att kleta in sig i Tabasko, senap eller nåt annat äckligt. Avledning: Det andra vi gjorde var att försöka avleda Dixi med något mer intressant, som t.ex. en trasa, boll eller annat, då hon började bita. Det gäller att snabbt avbryta hundens "felaktiga", eller oönskade beteende. För Dixis del så var allt annat helt ointressant. Hon struntade totalt i bollar, trasor och annat runtomkring, bara hon fick bita oss. Metoden fungerade endast då en annan person avled henne. Ett tag var det endast denna metod som fungerade för Dixi - d.v.s. att en annan person avled henne - men då måste man ju alltid gå omkring två och två. Läsa paragrafer: Att läsa paragrafer innebär att du tar tag om hundens kinder, tittar (ej strängt) in i hundens ögon, trycker din näsa mot hundens näsa (upplever hunden som lite obehagligt) och talar om för den att den gjort fel "Nej, så där får du ju inte göra har jag ju sagt. Nu får du allt ta och skärpa till dej, annars blir jag riktigt arg..." osv. Den här metoden fungerade inte alls på Dixi. Hon stressade bara upp ännu mer och lyckades på något underligt vis nagla fast sina tänder i handlederna. Det blev "för nära" för henne. Några enstaka gånger fungerade metoden då jag på avstånd läste paragrafer för henne. Det blev på lite längre avstånd, inte lika nära och hotfullt som när man trycker näsan mot nosen, så detta stressade inte upp lika mycket i alla fall. Jag ställde mig rakt framför henne, med händerna i sidorna och tittade på henne och babblade och babblade en hel radda paragrafer. Första gångerna såg hon helt chockat på mig, som om jag inte var riktigt klok, och hon slutade. Men senare när hon vant sig, och när jag läst klart paragraferna, satte hon igång igen. Ruska i nackskinnet: När vi frågade runt om tips till vad vi skulle göra med Dixis valpbitning sade de flesta till oss att vi skulle "ta i med hårdhanskarna". Det lät som om "alla" vi frågade var mycket mycket hårda mot sina valpar, att de verkligen tog i med all sin kraft så att valpen blev riktigt rädd. När vi sedan frågade dessa personer om de konkret kunde beskriva hur de går tillväga då de "tar i med hårdhanskarna", så visade det sig att de ruskade valpen lite lätt i nackskinnet och sade "NEJ!". (Jasså, var det bara DET dom menade.) Den här metoden verkar vara den vanligaste och effektivaste metoden. Vi har såklart också provat den på Dixi, men den stressar bara upp henne ännu mer. Man kan ta tag i hennes nackskinn, lyfta upp henne och slänga iväg henne så att hon flyger iväg och trillar runt på golvet en bit bort. Dixi bara reser på sig, ser lite förvånad ut i en halv sekund, tyckte det var jätteskojjigt och sedan full fart igen, men nu ännu stirrigare och mer stressad än någonsin. En nackdel med alla metoderna som beskrivits här ovan är att valpen då inte får chansen att lära sig hur hårt den kan bita. Fungerar metoden så slutar ju valpen att bita (vilket också var syftet från husse och mattes synvinkel), men eftersom valpen aldrig fått bita eller nafsa över huvud taget så får den heller inte lära sig hur hårt den kan bita människor. Gnälla till valpaktigt: Denna, kanske enklaste, metod var den som fungerade på vår förra hund, Roccy. Man skriker till högt i ett ljust tonläge då valpen biter, presis som valparna skriker till då det gör ont. Detta läte är från början det enda språk som valpen förstår. Den vet att det betyder "aj, nu gjorde jag illa mig". Jag provade detta på Dixi. Hon slutade bita mig direkt då jag skrek, tittade upp på mig och fick beröm. Men det fungerade bara ett par gånger på henne. Sedan hade hon vant sig vid ljuden och tyckte att de var roliga istället och stressade upp av ljudet. Gå därifrån: Att säga "aj", vända ryggen mot valpen och gå därifrån är ett sätt att ignorera valpen då den biter. Precis som i valphagen lär sig valpen att när den biter för hårt eller är för våldsam så blir det tråkigt (matte och husse ignorerar mig då). Efter 10-20 sekunder går du tillbaks och fortsätter leka med valpen. När den biter igen, så går du därifrån igen. Dixi är otroligt kontaktsökande, så denna metod borde ha kunnat fungera på henne eftersom hon inte vill bli lämnad ensam för en sekund. Men så lätt var det inte. Så fort vi gick ifrån henne så stressade hon upp ännu mer, sprang efter och bet ännu intensivare. Genom att bita oss fick hon "igång oss" ännu mer (i och med att vi började röra på oss). Uttråkningsmetoden: Metoden "gå därifrån" fungerade inte eftersom Dixi tyckte att hon fått fart på oss då vi gick därifrån. Bitbeteendet fick viss uppmuntran fortfarande, om än negativ. Det viktiga är att aldrig reagera på beteendet. Endel valpar kan tycka att det faktiskt är bättre med negativ respons än ingen respons alls. För att förstärka ignoreringen ytterligare kan man, istället för att gå därifrån (som kanske inte alltid fungerar), ställa sig och stå helt stel, med armarkna i kors, tyst och stilla och helt enkelt bara vara urtråkig. Låt valpen bita bäst den vill. Tillslut tröttnar den och den lär sig att du blir urtråkig så fort den biter. Den här metoden verkade funka på Dixi. Åååå vad tråkiga vi blev. Så tråkiga att hon slutade bita och istället började gnälla av uttråkning. Vi trodde vi hade hittat metoden med det stora M:et - om hon bara inte varit så himla smart. Hon kom på att man ju kunde bita i hälsenan (aj), eller knävecket (ahj), eller rent av bita ännu hårdareoch hoppa ännu högre. Ja, då går det ju bara inte att stå still för det gör riktigt riktigt ont av att bli så biten överallt på kroppen! Så man rör sig, kan inte stå still, och då har hon ju åter igen lyckats få fart på oss. Försvinna-metoden: Många samtal, mail och tips om valpbitning har det blivit. Tillslut fungerade den här metoden som Memea Mohlin tipsade oss om. Den har vi kört och kör fortfarande och den fungerar utmärkt bra på Dixi. "Stäng en dörr eller gå över en grind" sade Memea. Vi går helt enkelt in till toaletten (som Dixi för övrigt tycker är det mest spännande rummet här hemma), stänger dörren och är där i 15-30 sekunder (eller tills hon börjar gny). Då går man ut igen. Dixi blev förstås glad och började bitas igen, men då "försvinner" man igen. Kan man bli tråkigare än att bara försvinna!? Det var inte alls vad Dixi hade som mål då hon bet. Antingen slängde vi ut Dixi från rummet eller så gick vi ut själva. Dixi gnydde och gnällde som bara den när hon blev lämnad ensam. När man kom tillbaks in igen var hon "snäll" igen, ibland slickade hon i ansiktet, och passade sig för att bitas. Hon ville ju inte bli ensam igen. Det tråkigaste Dixi visste var att vara ensam och inte ha någonting att göra. "Försvinna-metoden" fungerade som sagt utmärkt på Dixi, men det var inte metoden allena som hjälpte. Det var denna metod tillsammans med en massa andra övningar, som att träna närhet, avslappning, "nej" och "bra", hjärngympa, o.s.v. Nej-övningar tränade vi varje dag. Lägg godis på golvet, i ditt knä eller någon annan stans där hunden kan komma åt det. Så fort hunden försöker ta godis säger du "Nej!". Om hunden avbryter får den beröm. Hunden får bara ta godis efter att du sagt "varsågod". Utöka sedan tiden längre och längre innan du säger varsågod. Och titta inte på hunden hela tiden. Titta bort ibland. Hunden skall inte få ta godiset oavsett om den har dina ögon på sig eller ej. Det här tränade vi som sagt varje dag, flera gånger per dag, och tillslut kunde jag lägga godis mitt framför hennes nos på golvet utan att hon tog den, och hon kunde vänta på "varsågod" länge. Att "fråga om lov" för allt tränade vi också i alla situationer. Dixi måste alltid sitta och titta oss i ögonen innan hon få gå utanför dörren, över gatan, innan hon får börja äta, hoppa ur bilen osv., ja alla tänkbara situationer måste hon fråga om lov först. Det här tränade vi från allra första dagen vi fick hem Dixi - tre steg: sitt, ta ögonkontakt, vänta på varsågod. Här måste man vara jättebestämd och konsekvent! Dixi får bara inte gå utanför dörren utan att ha kollat med oss om det är tillåtet först. Vi berömde även Dixis suckar, när hon lade sig ner och drog ett djupt andetag fick hon beröm. Ett lugnt "braaaa" varje gång hon slappnade av gjorde att hon uppmuntrades att slappna av mer, och det gjorde hon mer och mer. Avslappning över huvud taget är bra att träna med stressade hundar. Sätt dig ner på golvet och ta valpen i famnen och håll fast den "med våld" tills den slutat sprattla och skrika. Så fort valpen slappnar av totalt så låter du den få gå. Den här metoden får vi tacka Andreas för! Den har vi använt flitigt både inne och ute och den har varit mycket nyttig för Dixi. Hon blev nästan expert på att slappna av, åtminstone i våra knän. På valpkursen var det hon som somnade (!!!) när vi tränade avslappning ihop med alla andra valpar! Ingen hade nog trott att det var Dixi som skulle somna, men så var det! Efter att "med våld" ha hållit fast Dixi ca 10 - 15 sekunder så slappnade hon av. När man sedan släppte henne drog hon öronen bakåt, viftade med svansen och började slicka i ansiktet. Hon gillade det här tillslut. Det resulterade i att vi inte behövde ta tag med "tvång" längre, utan hon bara lade sig i knät och bara låg där och tittade och slappnade av på en sekund. Var hon tillräckligt trött så händer det att hon somnar. Jättebra övning! Men den behöver göras ofta. Drämma till och slå hunden: Vi har även fått tips om att "drämma till" Dixi och "slå henne så att hon gör illa sig". Memea Mohlins tips var att titta på hur mamman behandlar sina valpar och sedan "kopiera" mammans agerande. För vem, om inte mamman själv, vet bäst hur man hanterar valpen? Dixis mamma var tydligen mycket hård och tuff mot valparna. Det talar för att vi också borde vara det och kanske slagit till henne ordentligt när hon är omöjlig. Vi märkte tidigt att så fort vi höjde rösten eller tog i hårdare så stressade Dixi upp ännu mer. När hon var så där "helstirrig" så var det omöjligt att få någon vettig kontakt med henne. Hon var i en helt annan värld. Skulle vi ha tagit i hårdare skulle sannolikt effekten ha blivit det samma, d.v.s hon skulle ha "ruskat av sig obehaget", stressat upp ännu mer och tagit nya tag, och vara ännu mer stirrig och upphetsad av att få hoppa upp bitas. Med Dixi gick det över huvud taget inte att sitta ned på golvet utan att hon stressade upp och "attackerade" oss. Att ligga ner på golvet var helt uteslutet. Redan i bilen hem från kenneln bet hon oss hårt. Därför började vi redan från första stund att öva närhet, t.ex. då hon är riktigt riktigt riktigt trött, för att bygga upp en bra relation. Hade vi börjat slå henne i dessa situationer (då vi satte oss ned och hon tyckte det var roligt, sökte kontakt, stressade upp och bet oss för hårt utan att veta om det själv) - vad hade det blivit för relation och förtroende? Hon skulle fått stryk av oss utan att veta varför. Det handlar om en valp som inte vet vad "nej" och "aj" betyder. Det handlar om en valp som knappast träffat så många människor förr, den har kanske aldrig sett en människa i horisontellt läge. Valpen undersöker oss och söker kontakt på sitt vis och det är vår uppgift att komma på något sätt så att hon förstår att man måste vara försiktig med tänderna. Beteendet slutar mycket fortare om det inte får någon uppmärksamhet över huvud taget. Att bli slagen kan valpen tycka vara "roligare" än att bli totalt ignorerad. Kom ihåg att valpen inte biter för att den vill skada oss eller för att den är elak. Den vet ju inte att det gör ont på oss. Men visst är det oerhört jobbigt och kräver otroligt med tålamod och påhittighet, och visst får man många sår överallt på kroppen. Men förhoppningsvis skapas en mycket bättre relation genom att låta hunden själv lista ut hur den skall göra än att ta bort beteendet genom rädsla. Till sist, för dig som funderar på slå-metoden, slå inte en hund så att den skadar sig eller far illa (det är dessutom olagligt).