|
Roccy  Som en glad valp hela livet Roccy var som en valp hela livet. Allt var kul. Han sprang efter löv som en valp även när han var pensionär. Ofta trodde många att Roccy var en valp, fast att han var en riktig gammal hund. En rolig episod var då vi mötte en Golden Retriever. Roccy flaxade omkring som en tok i kopplet och gnydde precis som en valp. Golden Retrivern satt tyst, lugnt och fint i sitt koppel och iakttog Roccy som skuttade omkring och ville leka. Matten till Golden och jag pratade lite och tillslut sade hon: - Min hund är för gammal för att leka på det viset - Hur gammal är den då?", undrade jag. - 2 år, svarade hon. Det var väl inte gammalt, tänkte jag. Rena ungdomen! - Min hund är 12, svarade jag. Gissa om hon gapade. Roccy älskade havet, trots att han aldrig blev någon riktig stjärna på att simma. Solen var toppen. Han letade alla solfläckar inomhus och lade sig i dem. På sommaren låg han i den stekheta solen och gassade.
Barnkär hela livet tack vare Thomas Roccy älskade barn och lade sig gäna mitt bland leksakerna så att barnen blev tvingade att kliva och snubbla över honom. Vi började träna detta redan som valp. Thomas Österman var då 2 år och hjälpte till. Thomas fick lära sig hur han skulle göra för att få Roccy att sitta och ligga. Det var en bra övning för både Roccy och Thomas.
Roccys möte med hundar
Själv blev jag såklart också rädd och bad herren med blandrasen att stanna kvar tills jag hade hämtat Roccy igen för att kunna göra om mötet på ett lite bättre sätt. Så gjorde vi, och mötet med Roccys första hund gick jättebra. På den tiden gick jag i den underbara fantasivärlden att alla hundar som fick vara okopplade också hade kloka mattar och hussar. Därför trodde jag att alla lösa hundar jag såg också var kloka, snälla och väluppfostrade. Så fort jag såg lösa hundar tänkte jag: "å vad bra, nu kan Roccy få träna hundspråket", och gick dit och frågade om våra hundar kunde få leka lite (om Roccy inte redan rusat dit förstås, för då var de i full gång redan). Roccy var en hejare på hundspråket På den tiden träffade jag faktiskt inga elaka, dumma hundar som var lösa. Min drömvärld existerade verkligen runt omkring mig, alla lösa hundar var snälla! Och det var nog tur att jag levde i min drömvärld för Roccy fick verkligen träffa och leka med alla möjliga hundar: små dvärg spetsar, schäfrar, dalmatiner, cocker spaniels, stora berner sennenhundar osv.
Ett enormt tålamod Roccy hade ett enormt tålamod, både då det gällde jobbiga barn, eller jobbiga hundar. Lilla Ceasar (på bilden nedan) kan inte hundspråket lika bra som Roccy kunde. Därför lekte sällan Roccy med Ceasar. Ceasar brukade då istället skälla på honom, bita på hans ben, tassar, svans och hänga efter honom som en tok överallt han gick. Roccy försökte bara gå ifrån Ceasar. Det kunde gå väldigt väldigt långt innan Roccys tålamod tröt och han tog till ett riktigt djupt morr mot Ceasar, som då lade av. 
Träning Valpkurs: Roccy och jag gick valpkurs hos Spaniel och Retrieverklubben. Där fick han prova på allt möjligt. Som att kliva på ett tåg. Det var en otroligt bra övning. Alla valparna klev på tåget, som sedan inte åkte någonstans, och de tyckte att det var spännande och roligt. Roccy hade det glada minnet kvar senare och det gick fortsättningsvis jättebra att åka tåg. På valpkursen fick han även prova på att spåra. Han fick direkt ett spårsele och lina på sig, så att han fortsättningsvis skulle förknippa selet och linan med spårning. Roccy var den vildaste valpen i gänget och ingen trodde att han skulle klara av att koncentrera sig på spårningen. Men det gick otroligt bra. Han gick långsamt fram till startgropen, som luktade blod, och nosade och slickade. Sedan fortsatte han mycket koncentrerat och lugnt och följde spåret till slutet, där det fanns en härlig älgklöv. Så fort man plockade fram spårselet blev han överlycklig. Lydnad: Efter valpkurs blev det träning i lydnad I på brukshundsklubben i Sundsvall. Mer lydnad tränade vi hos en mindre "privat" grupp för fågelhundar, ledd av Jerry. Inriktningen var mer lydnad ihop med apport, sök och spår. Jaktträning: Eftersom Munsterländer är en ganska ovanlig ras så fanns det på den tiden ingen rasklubb. Roccy och jag började därför att träna tillsammans med Vorstehklubben. En vorsteh och munsterländer jagar fågel på samma sätt.
Munsterländer är mer försiktig än Vorsther när det gäller att apportera fågeln. De viker liksom ihop fågeln till ett fint litet paket som de tar i munnen. Inga vingar får hänga utanför. Det gör att jägarna oftare får hela och fina fåglar tillbaks. Vorsteh som är större, kan vara lite mer slarvig med detta, men å andra sidan är Vorsteh mycket bättre på att gå på skare, eller djupsnö och ta sig fram i svårare terränger eftersom de har större trampdynor. Roccy gillade att träna jakt, söka och apportera. Men han hade inget bett (han var raka motsatsen till Dixi). Roccy kunde bära en uppblåst balong utan att den sprack. Därför fick jag tvinga Roccy "med våld" för att få honom att hålla fast saken. Roccy fick dummyn i sin mun (och han ville släppa den på en gång). Då, när han hade den i munnen, tar man ett tag om kinden på hunden så att över och underläpparna är i handen. Sedan vrider man handen uppåt och säger "håll fast". När man känner att hunden slutar att försöka öppna munnen för att släppa grejen berömmer man. Men det blev aldrig någon glädje för Roccy att hålla fast. Han gjorde det under tvång. Däremot gillade han att gå omkring hemma och bära på trasor, bollar, pipleksaker eller annat. Jag höll på att träna både lydnad och fågeljakt med Roccy i 5-6 år. Sedan flyttade vi till en ny stad (Linköping) och där var det så svårt att komma med på några kurser, så träningen liksom dog ut och det blev mer vardagsträning med honom. Utställning Roccy var inte bara en trevlig och bra hund utan även mycket snygg. En speciell detalj var att han hade helt vit svans. Det vita på en Munsterländer är längre än det bruna. Därför är det önskvärt att hela svansen är helt vit. Annars, om det är bruna partier bland det vita, kan det bli "avbrott" i svanslinjen. Han var vältränad och hade bra muskler och hållning. Roccy vann BIR och HP alla gånger vi ställde ut honom förutom den sista gången då han gick i veteranklass. Då fick han tredje pris (vi var de enda som tävlade). Hans bakben hade börjat bli svagare då och han vinglade lite då han gick. Nu hör väl till saken att vi inte ställde ut så många gånger, men visst är det kul att få HP. På bilderna här nedan var Roccy ca 13 år gammal. 
|
